Året som gick 2020

 Året 2020 började som vilket år som helst. Börsen fortsatte upp och nådde nya höjder ett par månader in på året, för egen del var det en uppgång på omkring 8%, innan den svarta svanen dök upp. Man hade ju hört om ett nytt virus i Kina i slutet av 2019, och under början av 2020 så fortsatte nyhetsrapporteringen med att enstaka fall dök upp världen runt. Nya virus uppstår ju titt som tätt i den här delen av världen. Om vi bara ser till coronavirus så hade vi SARS år 2003 och sedan MERS år 2012. Så de flesta, mig inklusive tänkte väl att det inte var någon "big deal" även den här gången. Men oj så fel vi fick. 

 Pandemins påverkan på samhället

I början av pandemin visste vi ju inte riktigt hur brett det nya viruset skulle slå, hur farligt var det, hur smittade det osv. Tidigare coronavirus som SARS hade 10% dödlighet bland smittade och MERS över 30%. Jämför det med vanlig säsongsinfluensa (förkylning) som ett dåligt år har en dödlighet på 0,2%. Av de som bekräftats smittade med Covid19 så är det globalt omkring 2% som avlidit som direkt eller indirekt följd av viruset. Givetvis är antalet som ej testats men ändå blivit sjuka och sedan tillfrisknat mycket stort så den verkliga dödligheten i populationen går ännu inte att beräkna, men ligger troligtvis mellan 1%-0,5%.

När det väl stod klart att detta var en pandemi och att viruset hade en relativt hög dödlighet så sattes åtgärder in som man knappt kunnat drömma om ett år tidigare. I Kina så svetsades dörrar hos smittade igen, Italien satte hela städer i militär karantän, i princip all flygtrafik i världen stoppades, gränsen mot våra nordiska grannar stängdes, alla konserter ställdes in, pubar, barer och köpcentrum fick stänga. I Sverige var visserligen restriktionerna till en början inte lika hårda. Man fick inte gå på konsert eller bio eller dricka alkohol efter klockan tio på kvällen på krogen, och vartannat bord på restaurangen skulle vara tomt från gäster. Men att trängas i kollektivtrafiken eller på Gekås var tydligen helt okej.

 

En bit in i mars började paniken och folk började även här i Sverige att hamstra varor från butikerna. Toapapper var särskilt eftertraktat, och ja man vill ju inte vara utan papper när man gjort nummer två så även vi köpte på oss en bal trots att vi hade en oöppnad hemma sedan tidigare.

 

Ett öde Times Square.

Samtidigt som underhållning, resande, fysisk shopping och fabriker stängde ner världen runt så började stödpaketen att hagla. I USA var det över 40 miljoner arbetslösa framåt senvåren, och då de saknar Sveriges system för arbetslöshetsförsäkring så klubbades ett stödpaket på över tre tusen miljarder dollar som bland annat gav "låginkomstfamiljer" (vi snackar en årsinkomst under $150 000, så med svenska mått mätt snarare en medelklassfamilj) en direkt utbetalning på 3 600 dollar samt att alla som blivit av med jobbet fick en form av federal arbetslöshetsförsäkring på $600 per vecka (oavsett tidigare lön), utöver eventuell egen försäkring och det som deras delstat ger (i medeltal $340 per vecka). Nu står ju inte längre dollarn i 10 kr så som den gjorde då, men nog var det en schysst nivå, faktiskt såpass schysst att debatten under sommaren handlade om att många som nu var arbetslösa och tidigare jobbat inom serviceyrken hade MER pengar att röra sig med än när de jobbade.

 

Arbetslösheten nådde omkring 15% i USA när turismnäring, event och restaurangnäringen kollapsade.

Utöver stöd till individer så genomfördes enorma skattelättnader för företag och stora satsningar på sjukvård. Här kan du läsa om hela paketets innehåll.

Senare under året kom ytterligare ett stödpaket på omkring 900 miljarder dollar, som även det innehöll en direkt utbetalning till varenda folkbokförd amerikan på $600 samt fortsatt extra arbetslöshetsutbetalning, fast nu sänkt till $300 extra per månad från tidigare $600. Man la även sju miljarder dollar på utbyggnad av bredband. En mycket blygsam satsning i sammanhanget, tycker iaf jag. Mer detaljer om detta höstpaket går att läsa här.

I Sverige fick vi också kraftiga stödpaket, på över 300 miljarder kronor, bland annat infördes ett så kallat permitteringsstöd som innebar att staten tog 60% av företagens lönekostnader samtidigt som personalen kunde gå ner till 20% arbetsvecka. I princip innebar det att många företag lät majoriteten av sin personal gå hemma, arbetsbefriade med 90% av lönen. Hundratusentals arbetstagare fick alltså plötsligt ledigt från arbetet och kunde pyssla med annat. Samtidigt gjordes "förbättringar" i A-kassan så att även de som valt att inte vara medlemmar nu skulle vara berättigade till full ersättning ändå. Vi som varit medlemmar, aldrig nyttjat och betalat försäkringen i tiotals år fick istället en höjning av avgiften samtidigt som ersättningsbeloppen höjdes. Staten tog över sjuklöneansvaret och karensdagen avskaffades partiellt.

Flera av mina grannar var nu hemma hela dagarna och det började byggas verandor och renoveras invändigt. Jag var själv och besökte bygghandeln vid några tillfällen under senvåren och det var verkligen packat med kunder. Själv blev jag dock inte permitterad utan vi jobbade på som vanligt, så jag fick inte njuta av någon tidig semester. Dock märktes det i kollektivtrafiken och inte minst vid lunchrestaurangen att något extraordinärt hade hänt. Mot sommaren var det kanske en tiondel så många som reste kollektivt som normalt, på uteserveringarna syntes däremot inte krisen av under sommaren. Efter sommaren har även mitt jobb, precis som en stor del av världen, övergått till hemarbete och digitala möten.

 

Vad gör man när man är ledig från jobbet med full lön och det råder pandemi? Man tar tag i det där byggprojektet så klart!

 

Jag har än idag en bekant som jobbar inom eventnäringen som är arbetsbefriad med full lön. Hen har alltså haft "semester" i nu över sju månader. Detta är i kommunal regi så hen har väl haft tur antar jag. Inget privatägt bolag hade väl behållit oproduktiv personal så länge... Kan ju erkänna att jag är en smula avundsjuk, men hemarbete är faktiskt också ett privilegium, som jag trivs mycket bra med.

Även Europeiska unionen har ju såklart kommit med stödpaket, på nära två tusen miljarder euro. Det inkluderar dock stora satsningar på grön energi och en stor del av pengarna är lån som man tänker ska betalas tillbaka. Detta är väl anledningen till varför dollarn tappat omkring 16% av sitt värde mot kronan sedan mars 2020, samtidigt som euron "bara" tappat omkring hälften så mycket under samma period.

Börsåret 2020

Det var sannerligen en berg och dalbana. Året började som sagt med en uppgång på nästan tio procent, för att därefter vända skarpt nedåt. Jag måste erkänna att trots att man förlorade stora summor pengar varje dag så var det fascinerande att följa nedgången.

 

Såhär såg nedgången ut från toppen till botten för egen del.

 

Den 12:e mars kom en rejäl sättning på världens börser. Stockholm tappade nästan 11% och för egen del blev jag lite drygt 200 000 kronor fattigare på en enda dag.

En vecka efter den historiska kraschen så handlades den norska kronan till rekordlåg kurs, på 85 öre. Hade jag haft likvider hade jag köpt DNB eller någon annan norsk aktie, men kontot var tyvärr helt tomt.

Alla stängda fabriker, flyg på marken och hemarbete, innebar att efterfrågan på olja minskade dramatiskt, och den 20:e april så var priset på olja för en kort stund negativt $37 per fat. Man fick alltså betala för att bli av med oljan.

 

Den 23:e mars, med en nedgång i portföljen på 34%, flera årslöner utraderade och inga pengar att köpa för på kontot så vände det. Och uppgången var lika plötslig som nedgången. -34% i mars följdes av en uppgång på 61% fram till den 31:e december.

Jag förde över det lilla jag hade från sparkontot (omkring 120k kr) och bottenfiskade lite BMW, EQT, H&M och Swedbank precis på botten. Tyvärr sålde jag av både EQT och BMW alldeles för tidigt och köpte istället Bayer nästan på toppen. Så den "traden" ligger på +- 0 i dagsläget. Såhär i efterhand så skulle man satsat allt i Tesla istället, haha. Då hade mina 120k idag varit värda 883 000, inklusive dollarförsvagningen.

Summering av året

Trots ett år med inställda evenemang och sociala tillställningar samt berg och dalbana på börsen så var 2020 utan tvekan det absolut roligaste året rent investeringsmässigt. Känslan att se -200 000 kronor på kontot ena dagen, världspanik och domedagsprofeter, för att några veckor senare se saldot öka med flera månadslöner dag för dag, ja det är en väldigt speciell och härlig känsla, som får en att leva lite extra. 

Jag hade givetvis inte varit lika munter om året slutat på -34%, men jag kan inte minnas att jag ens för en sekund, även då det såg som allra mörkast ut tänkte att jag skulle sälja allt och gräva huvudet i sanden. Istället försökte jag på alla sätt få fram pengar som jag kunde köpa för. Jag avslutade till och med ett gammalt HSB bospar-konto (12 000 kronor) genom att personligen besöka ett bankkontor, bara för att få loss lite pengar att kunna investera. Och det slutade ju till och med att jag länsade sparkontot och köpte innehaven enligt ovan bild, vilket såklart var ganska riskfullt.

Såhär i retrospekt är jag mest irriterad och ledsen över att jag inte köpte teknikaktier såsom Tesla eller FAANGM som gått vansinnigt starkt under pandemin. En apa kunde ju förstå att dem skulle gå bra. Speciellt Tesla var jag väldigt sugen på att köpa just under april efter att ha läst en bok om Elon Musk och hans entreprenörskap, men jag tyckte den såg dyr ut, och då hade den dessutom redan stigit omkring 100% från botten. Jag har tyvärr svårt att köpa efter magkänslan och det är något jag ska behandla i framtida inlägg. Men för att sammanfatta året så slutade jag på +26%. Det är ändå med mina mått mätt ett väldigt bra år!

Lyckades du bottenfiska några bolag?

Drömmen om ekonomisk frihet

 Jag har under många år haft en fond- och aktiedepå. Den har kontinuerligt fyllts på via automatisk överföring och fondköp. Ibland har jag fört över klumpsummor som gått till att köpa aktier. Det har för mig varit en hobby, en rolig aktivitet. Jag har läst in mig på vissa bolag, räknat på case och ibland investerat efter detta. Det har dock aldrig tidigare funnits en plan med mina investeringar. Jag har mer sett det som en form av privat pensionssparande, pengar som man kanske någon gång i framtiden kan nyttja för att sätta lite guldkant på tillvaron. Det var först för ett par år sedan som jag kom i kontakt med bloggvärlden och fick kännedom om de tusentals människor i vårt land och miljontals världen över som helt slutat förvärvsarbeta och istället lever på den avkastning som deras investeringar genererar. Det var inte lottomiljonärer eller folk som sålt sina företag för mångmiljonbelopp, utan helt vanliga arbetande personer som genom ihärdigt sparande, kapade levnadskostnader och målinriktat sparande till slut kunnat lämna ekorrhjulet bakom sig. Om dem kan så kan väl jag tänkte jag, och så var drömmen född. 

Att inte behöva lönearbeta

 

Nej, det här är inte min arbetsplats. Jag har ett eget rum i fräscha lokaler, men jag hade nog inte suktat efter friheten i mindre drag om jag hade suttit såhär nio timmar om dagen.

Men att inte lönearbeta för ju med sig den lilla "detaljen" att man blir utan inkomst, och nej jag vill inte leva ett fattigt liv, som bidragstagare. Det känns varken schysst mot samhället eller moraliskt korrekt. Jag vill heller inte vara begränsad i mitt liv på det sätt som vänner jag känner som varit långtidsarbetslösa är. De kan ha svårt att få ekonomin att gå ihop, kan inte följa med på event, tvingas inställda sig på meningslösa AMS-aktiviteter, kan inte köpa den där saken de verkligen behöver, eller i värsta fall, kan inte ge sina barn de mest basala ting. Och nu snackar vi inte en ny iPhone vartannat år, eller just den där märkeströjan, utan det kan handla om att de inte kan följa med på någon utflykt eller tvingas gå i "trasiga" skor. Om just det senare faktiskt existerar i Sverige låter jag vara osagt, själv har jag inte sett det och jag växte upp i ett av Sveriges fattigaste områden.  

Kort sagt så vill jag ha ett liv där jag har mer pengar att röra mig med varje månad än det stipulerade "normalbeloppet" som år 2021 uppgår till 5 016kr.  Nu inkluderar ju visserligen inte detta vad man även kan få i exempelvis bostadsbidrag, vilket kombinerat utgör det så kallade "existensminimum", vilket  man får automatiskt om man ex. går på socialbidrag. På grund av detta så KAN summan som staten betalar ut till någon som saknar inkomst och tillgångar faktiskt överskriva den summa som jag själv lever på varje månad, trots att jag förvärvsarbetar 100% och inte får en krona i bidrag (ränteavdraget är ju ett skatteavdrag, inget bidrag). Men jag tänkte inte fördjupa mig mer i rimligheten kring de ekonomiska bistånden i Sverige än såhär i detta inlägg, tillbaka till ämnet.

Så jag vill alltså leva på mer än existensminimum samtidigt som jag inte är till belastning för samhället, samtidigt som jag  är verkligt fri, dvs jag behöver inte stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag hade gott kunnat klara mig som en så kallad baspensionär (dvs den pensionärsgrupp som har det sämre ställt än medelpensionären) som år 2021 får ut 12 300 kr efter skatt (sedan tillkommer bostadstillägg). Men då jag har minst 30 år kvar innan jag juridiskt kan börja ta ut pension så är det än så länge inte ett alternativ.

 Varför jag vill vara fri 

 Anledningarna till varför man vill sluta jobba är helt individuella för envar. Många vill säkert inte ens sluta jobba även om de fick möjligheten (tänk företagsledare som Elon Musk). Själv handlar det om att jag aldrig mår så bra som när det är helg och semester. Jag har haft ganska många jobb, sex stycken, under en hyfsat kort karriär (<15 år i arbetslivet). Och då räknar jag inte in sommarjobb och liknande som jag hade under studietiden. Alla jobb jag haft har varit bra jobb, jag har aldrig haft ångest över att behöva gå till jobbet eller känt att jag inte har trivts. En del jobb har jag till och med älskat och kan sakna många delar av dem såhär i efterhand.
Jag har dock aldrig känt det där "wow, här gör jag verkligen skillnad, här på jobbet mår jag som allra bäst, jag vill aldrig åka hem". Jag har full respekt för att om man som löntagare faktiskt skulle känna så, så är incitamenten för att sluta lönearbeta mycket mindre, för varför sluta med något som man älskar och mår bra av?

Men för mig och många andra så är det INTE så vi känner på jobbet. För mig kokar det  helt enkelt ner till att om jag fick välja mellan att lönearbeta åt någon annan (vilket man ju gör när man är anställd i någon annans företag) 8-17, fem dagar i veckan, eller vara arbetsbefriad, så är det inget att snacka om. Jag hade valt att vara fri. 

Hur friheten ska förvaltas

Det kan låta minimalistiskt, men min dröm om frihet är inte att festa varje kväll eller resa jorden runt, det har jag redan gjort. Istället är det en längtan efter att starta ett eget bolag inom IT och utveckla detta i den riktning och takt som jag själv önskar. Samt såklart att inte ha några måsten i vardagen. Inga möten som skall hållas, inga presentationer som skall förberedas, inga system som skall repareras. Att kunna sova till tio på morgonen, sitta och dricka mitt morgonkaffe på verandan och lyssna på fåglarna, gå på en lång promenad mitt på dagen, och sedan pyssla med det jag gillar helst. Och om jag någon dag inte känner för att ägna mig åt "företaget" så kan jag se en film, spela nåt spel, eller läsa en bok. Ja, varför inte kanske hoppa på någon utbildning för skojs skull? Det viktiga är inte vad jag gör, utan det viktiga är att jag kan göra precis vad jag själv känner för i just den stunden.

Hur friheten ska uppnås

 

Vägen till ekonomiskt frihet ser jag som en tvåstegsraket, som jag även beskriver kortfattat på sidan investeringsmål.

Steg ett i min resa kommer bli att kunna vara ledig en extra dag i veckan utan att minska min disponibla månadsinkomst, därav namnet på bloggen, 52 dagar. Detta delmål ska uppnås genom att köpa avkastningsaktier som kan täcka det inkomstbortfall som arbetstidsförkortningen medför.

Steg två, vilket alltså är det långsiktiga målet, ekonomisk frihet, innebär att jag helt lämnar löneslaveriet och lever livet på mina villkor. För att uppfylla detta mål siktar jag på att tillämpa en variant av den så kallade 4%-regeln.

För att över huvud taget kunna nå något av målen måste jag ha en någorlunda ordnad ekonomi (utgifterna behöver vara hyfsat stabila över tid) samt att onödiga utgifter i största möjliga mån ska undvikas. I inlägget Vad det kostar att leva beskriver jag hur jag har minskat mina utgifter samt vad för inkomster och utgifter jag har. 

Vad är 4%-regeln?

4%-regeln som inte är en regel utan en teori, är känd inom finansvärlden och togs fram speciellt för personer som ämnar att gå i pension i USA för att se hur stort kapital de behövde. Kort förklarat så är det en samling studier som visar att om man årsvis kan leva på 4% av sitt startkapital (med tillägg för inflation varje år) så kommer kapitalet att med 95% sannolikhet räcka MINST 30 år. 

Konkret så innebär det att om du tar alla dina kostnader under ett år (som du behöver för att leva) och multiplicerar dem med 25 så får du fram det belopp som krävs för att du ska kunna gå i permanent pension. Ingen hänsyn har dock tagits till uttagsavgifter/courtage, vilket kan vara värt att ta med i beräkningen. 

Ett räkneexempel

Du har en månadskostnad (alltså exklusive eventuellt sparande) för att leva ditt liv på 19 000 kronor. Då är alla dina räkningar, boendekostnader, årsförsäkringar, kost, nöjen osv betalda. Din årskostnad är således 228 000 kronor. Multiplicera nu detta med 25, och vi får fram att du behöver ett kapital på 5 700 000 kronor för att kunna leva på dina pengar enligt 4%-regeln, dvs med 0 kr i övrig inkomst. 

Själva uttagen grundar sig på att då man nått detta belopp maximalt tar ut 4% (19 000 kronor per månad i detta exempel) av STARTBELOPPET varje år, med uppräkning för inflationen (ex. KPI). Så år ett tar du ut 19 000 kronor per månad. År två tar du ut 19 000 kronor * inflationen. Säg att inflationen är 2%, då kommer du alltså år två kunna ta ut 19 380 kronor per månad (19 000*1,02).

Värt att tänka på är att om dina uttag innebär extra kostnader, exempelvis uttagskostnader eller courtage för försäljning av aktier så behöver du räkna av dessa mot summan du tar ut. Likaså tas ingen hänsyn till skattekostnader. Har du pengarna i en KF eller ISK så försvinner ju f.n. 0,375% i skatt varje år. Så 4%-regeln blir snarare en 4,375%-regel. Vidare kan det vara knepigt att beräkna den faktiska inflationsnivån, enligt SCB är den f.n. 1,2% på årsbasis, samtidigt som min kommun ska höja VA & sop-taxan med 6,5% i år, så vad den verkliga inflationen är kan ju diskuteras.

De studier som gjorts (man har testat regeln från historiska datum) visar att det i 90% av alla testfall kommer finnas MER pengar kvar i portföljen efter 30 år än det fanns vid startdatumet för uttag. De enda testcase där portföljen var lägre än startbeloppet efter 30 år var om man började sina uttag åren 1929, 1937, 1965 eller 1966. Man ska alltså ha maximalt otur och i princip börja sina uttag på toppen av en börscykel för att "regeln" inte skall fungera.

Studien som visar enskilda utfall enligt 4%-regeln med en mängd olika startår. Som synes så var det endast fyra stycken (årtalen i stycket ovanför) där beloppet efter 30 år var lägre än startåret.

 

Grundförutsättningen för regeln är att man har en investeringsportfölj som består av 60% aktier och 40% räntepapper(obligationer) och att både aktier och räntepapper består av ett brett spektrum (tänk indexfonder) bolag. Studier har dock visat att en portfölj bestående av högre aktievikt, till och med 100% aktievikt i nästan alla fall kommer att prestera bättre än en 60/40 portfölj. I våra tider med nära noll-ränta så förefaller det relativt självklart. Själv har jag en portfölj bestående av just 100% aktier/aktiefonder, men då får man räkna med att värdet kan svänga rejält vissa volatila år (som 2020). För övrigt är inte obligationer någon garant för icke-volatilitet vilket jag skriver mer om i inlägget min investeringsresa.

Ytterligare en grundförutsättning är att man har studerat USA-marknaden. Jag såg någon annan studie som även jämfört med andra marknader såsom den svenska och på den svenska marknaden så var det positiva utfallet endast 86%, dvs i 14% av fallen så var portföljen mindre värd vid sluttiden än vid starten. För den spanska marknaden tror jag det endast var 66% positivt utfall. 

Värt att komma ihåg också är att värdet är i nominella termer, man har alltså inte gjort någon uppräkning för inflation av slutvärdet. Så om man startar med en miljon dollar 1929 och slutar med en miljon dollar 1959 så har ju pengarna givetvis minskat i värde på grund av inflationen.

Min variant av 4%-regeln, som mynnar ut i 3,03%

Med bakgrund av hur regelns tillämpbarhet på Svenska marknaden inte är lika träffsäker som den amerikanska samt med hänsyn tagen till svenska investeringsskatter, inflation samt för att verkligen kunna känna sig trygg i mitt val så kommer mitt mål vara att nå ett kapital som medför att endast 3% av beloppet skall kunna täcka mina levnadskostnader. Det medför att jag istället för att multiplicera min årskostnad med 25 behöver multiplicera den med 33. Då mina levnadskostnader så som jag lever idag ligger på 12 600 kr per månad ger det att jag kommer behöva ett kapital på minst fem miljoner kronor för att kunna "checka ut" med full komfortabilitet, även om det, som jag redogör för i länken ovan, enligt den ursprungliga 4%-regeln samt kombinerat med ett par andra parametrar, potentiellt skulle kunna vara möjligt redan vid ett kapital om 3,1 miljoner kronor.